Fabians filosofi

 

 

Fabian Claëson - Fabians filosofi

Det är söndagen den sjunde juni 2015. Vid Lursjön strax utanför Hästveda har en liten grupp simmare samlats för att göra upp om tävlingen ”Open Water”. Det blåser ordentliga vindar och domarna diskuterar om man ska våga genomföra tävlingen eller ej.

Jag är där tillsammans med Norra Skånes sportreporter Tomas Gustavsson för att göra ett reportage till måndagens tidning. Vi står en bit in vid stranden och försöker komma på vad vi bör göra för att fylla två sportsidor om det skulle bli så att tävlingen tvingas ställas in. Det dröjer en stund innan tävlingsledningen bestämmer sig för att genomföra simningen trots att vattnet emellanåt slår upp rejält över bryggan. Simmarna hoppar i en efter en och det är just i den här stunden som jag för första gången lägger märke till en väldigt fokuserad ung kille som kämpar för att ta sig ut i Lursjön. Han får hjälp av sina föräldrar och det är plötsligt svårt att lägga märke till någon av de andra som är här för att tävla. När han tar sig i mål så följer både jag och Tomas Gustavsson med upp på strandkanten där han får hjälp tillbaka i rullstolen. 

Detta var mitt första möte med Fabian Claëson och det tog ingen särskilt lång stund innan jag frågade hans mamma, Anna, om det skulle vara okej att få träffa dem igen vid något tillfälle? Hon svarade ja direkt och så här fem månader senare så har jag följt, lärt känna och dokumenterat hela familjen Claëson med mina kameror. 

 

Just den där helgen i juni så var det nästan exakt tretton år sedan som Anna och Marcus Claëson fick reda på att barnet som skulle komma att födas i augusti 2002 bar på ett ryggmärgsbråck. Mycket mer än så visste inte läkarna.

- Vi fick veta detta fem veckor innan Fabian föddes. Plötsligt blir några få veckor väldigt lång tid. Särskilt som läkarna inte gav oss något positivt att tro och hoppas på överhuvudtaget, berättar Anna Claëson.

Istället för några få hoppfulla ord så lät allt negativt. Läkarna målade upp det värsta och förklarade för de blivande föräldrarna att barnet som skulle komma till världen aldrig vare sig skulle kunna gå eller cykla.

- Vi blev förkrossade såklart, säger Marcus och skakar på huvudet. 

Morgonen den tjugoförsta augusti minns de som om den vore igår. De visste att de skulle behöva tillbringa lång tid på sjukhuset i Lund men hade ingen aning om vad som skulle hända eller ske. 

När de släpptes av vid entrén så valde de att inte gå in direkt. Istället satte de sig ner på en bänk strax utanför och försökte hitta lite kraft och hopp.

- Den där bänken kommer vi aldrig att glömma. Den ligger precis utanför sjukhuset och vi brukar besöka den varenda gång som vi kommer till Lund. Vi satte oss ner, bara en liten stund. Vi sa inget till varann utan bara satt där och försökte samla ihop oss så gott det gick. När vi väl kom in så gick allt så fort och det fanns ingen chans i världen för oss att överhuvudtaget påverka någon situation, berättar Anna.

Fabian föddes i en operationssal klockan 10.17 och under sitt första dygn så fick han gå igenom en omfattande operation där en blåsa på hans rygg, som var i samma storlek som hans huvud, togs bort. 

- Jag fick ha honom på magen en liten stund innan han togs till operationen. Jag kommer ihåg att de lindade in honom och den där blåsan så att inget skulle skadas. En kort men väldigt viktig stund. När de väl tog hand om honom så var allt bara en hemsk väntan eftersom vi inte hade en aning om hur det skulle bli, berättar Anna.

Till att börja med var det bara läkare och sjuksköterskor som fick röra vid Fabian samtidigt som Anna och Marcus fick sitta vid sidan om och se på.

-Det var utan tvekan bland det jobbigaste. Vi tittade på varandra och hade svårt att förstå. Det var ju vårt barn. Dessutom kunde ingen berätta hur något skulle bli. Allt var bara en enorm väntan, säger Marcus.

Stödet från familj och vänner betydde hur mycket som helst och något som alltid varit en viktig och naturlig del hos familjen Claëson. Det var också när hemresan mot Hästveda kunde börja planeras som saker och ting började kännas bättre.

 

Sedan Fabian föddes så har han fått gå igenom ytterligare tre olika operationer. Första gången var 2005 och den senaste var i april 2014.

- När man får fjättrad ryggmärg så växer nervtrådarna ihop med ryggraden och man får väldigt ont här, berättar Fabian och pekar bak mot ryggen.

Den senaste operationen gjordes med förhoppning om att smärtan skulle försvinna eller åtminstone avta. Den tog dryga åtta timmar och läkarna gjorde sitt bästa för att försöka lossa på alla trådar.

- Jag minns det mesta efter operationen. Det var mitt i natten och det var slangar överallt. Ett par sköterskor sprang runt och pratade med mig stup i kvarten. Jag hade ont i hela kroppen och så fort någon gick bara en millimeter från sängen skrek jag eftersom jag visste att om någon bara nuddade så skulle det göra oändligt ont. 

- Operationen gjordes för att allt skulle bli bättre, för att smärtan skulle försvinna, men tyvärr har det istället blivit värre. Smärtan sitter kvar i ryggen och jag går sämre nu än vad jag gjorde innan. Direkt efter så hade jag en rejäl nervsmärta i benen men den har gått över nu, berättar Fabian.

- Jag tror nog att man vänjer sig vid smärta. Det finns ingen anledning att gå under eller klaga hela tiden. Jag har ont, så är det bara. Operationen blev misslyckad och det är liksom ingenting som man kan göra någonting åt nu utan istället måste jag försöka göra det bästa av det hela, säger Fabian.

 

Fabians uppväxt har den i sig själv varit ganska annorlunda. Alla saker som är vanliga ting i barns liv blev annorlunda och viktiga för familjen Claëson. 

- Han lärde sig prata i princip flytande väldigt tidigt. Säkerligen på grund utav att han hade svårt för annat. Han förstod säkert att han var tvungen att bli bra på andra saker än att gå och krypa, menar Anna.

Just så har Fabians barndom fortsatt. Hans intressen och passion har fått allt fokus samtidigt som de saker som saknats honom i livet har blivit som någon slags axelryckning. Där finns dock en sak som Fabian aldrig kommer att vänja sig vid.

- Jag bryr mig inte om att jag ganska ofta åker rullstol. Jag bryr mig inte om jag ibland ramlar omkull och slår mig. Det som däremot är väldigt jobbigt är att mina toalettbesök är styrda av tider, speciella rutiner och mediciner. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att förbli, berättar Fabian.

 

Simningen började på allvar för fyra år sedan även om man egentligen kan säga att Fabian har varit i vattnet sedan han var en bäbis. Det började redan med babysim och sedan blev det simskola. 

- Jag var åtta år gammal när jag började och gick med i S71. Då blev allt lite mer på allvar. Tyvärr passade inte tiderna i Hässleholm och istället bytte jag till Osby. Där fungerade inte heller tiderna vilket innebar att jag bytte till Broby och SS Delfin där jag fortfarande är kvar, skrattar Fabian.

Det första halvåret hade han två olika tränare. Det var när den ena blev mammaledig och den andra bytte grupp som Kennie Olsson kom till badhuset i Broby.

- Detta var för tre år sedan och det var nog först då som jag förstod och började ta simningen på allvar. Hon har betytt mycket för mig både som tränare och person. Hennes envishet är väldigt speciell, berättar Fabian och ler.

- Kennie är väldigt fokuserad och märker nog grymt tydligt vad jag har för mål och om detta är möjligt eller ej. Mitt mål är Paralympics.

 

Eftersom Fabian började prata i väldigt ung ålder så började han också sjunga väldigt tidigt. Detta har alltid varit en väldigt viktig och passionerad del av hans vardag. Precis som simningen så började han fokusera på allvar för ungefär fyra år sedan. 

- Jag minns när jag var yngre och någon bad mig sjunga på fester eller kalas att jag var tvungen att hitta något som liknade en mikrofon. Det gick inte annars. Jag kommer aldrig att glömma en studentfest när jag lyckades hitta en galge och en kork som jag skruvade ihop till en mikrofon, berättar Fabian och skrattar.

Att uppträda har alltid varit en naturlig del av Fabians liv och när det har handlat om teater eller framträdanden på skolan så har han alltid hjälpt till att stötta och arrangera.

- Fabian har alltid älskat att klä ut sig. På ett barnkalas för många år sedan så blev han prinsessa och gladde alla som var där. Han har alltid vågat stå för vad han tycker, vad han står för och vem han är. Samma gäller de saker som han egentligen aldrig skulle klara av. Som till exempel att cykla, berättar Anna.

- Vi har alltid fått höra att Fabian aldrig skulle kunna cykla. En dag stod vi här inne och han var ute i trädgården själv och när vi tittar ut så cyklar han. Utan hjälm eller några andra skydd, säger Marcus och ler.

- Vi sprang ut ungefär som om vi skulle rädda livet på någon. Andra föräldrar hade applåderat och tyckt det varit jätteroligt att deras barn hade lärt sig cykla men vi blev bara rädda och undrade vad som hände. Han hade säkert bestämt sig när han gick ut att nu skulle han cykla. Dessutom utan stödhjul, berättar Anna.

 

När det handlar om sången så har Fabian, precis som när det gäller simningen, satt upp en hög målsättning för sig själv. Han sjunger varje vecka i Hästvedas kyrkokör och dessutom i ungdomskören. Han har vid flera tillfällen blivit ombedd att framföra sin version av Josh Grobans ”You Raise Me Up”. Senast var när den väldigt omtyckta prästen i Hästveda, Lisa Kjellgren, slutade för att kunna flytta tillbaka hem till Östergötland.

Mina mål i livet är dels att komma med i Paralympics men även att vara med i Melodifestivalen, flytta till USA och ha en sommarstuga här hemma i Sverige, i Tosteberga. Är det realistiska mål? Såklart, jag heter ju Fabian Claëson!

 

Jörgen Johansson